jabadabado

Jag tycker att det är hemskt med våldtäkter, kanske ingen som säger emot mig... men det är hemskt att kvinnorna i Umeå ska bli begränsade i sitt liv för att det finns psykiskt sjuka män som strosar fritt på gatorna. Det blir som en oskriven regel att kvinnor har utegångsförbud efter klockan halv tio på kvällen för annars riskerar man att bli våldtagen.

I torsdags kväll klockan halv tio övervägde jag att ta en kort promenad för att få lite luft och få röra på benen lite eftersom jag kännde mig rastlös framför teven. Sen skippar jag fort den idén när jag tänker:
"Nej, jag kan ju bli  våldtagen."

Samtidigt som jag skippar min promenad blir en tjej våldtagen på Gamlia när hon går hem från jobbet, SOS larmas 21.50 när en förbipasserande hittar henne avsvimmad. Läskigt.

Jag bokade en kväll förra veckan tvättid i tvättstugan, sista passet: 19-22 och tycker att det var lite obehagligt att ensam gå de 300 metrarna till tvättstugan och sedan ner i den mörka källaren, men hade inget val, var tvungen att tvätta mina arbetskläder som jag skulle använda nästa dag. Jag såg inte en människa

I förrgår hade jag middagsbesök av Maria men vi höll koll på klockan så det inte skulle bli för sent för henne att cykla hem sen.... man blir begränsad.

Igår var Eva hos mig och hon cyklade också. Jag cyklade med henne hem sen vid 22-tiden och det var väldigt skönt att få röra på sig lite sådär på kvällen efter glassen och tevetittandet tycker jag. Eftersom vi var två, så vågade vi oss ner efter strandpromenaden men när jag "lämnat av" Eva hemma hos sig på Grubbe och jag skulle tillbaka hem till Ålidhem valde jag vägen genom centrum där det är mer folk. Ville inte cykla ensam efter strandpromenaden ensam för det var lite skog vi cyklade igenom också som vi sa kändes som en typisk våldtäktsskog. Visst pratade vi och hade trevligt hela cykelturen men helatiden undermedvetet finns vetskapen om att vara vaksam.

Man kan tycka att man är säker på en cykel, för visst går det att cykla fort så ingen hinner attackera en. Men vissa gånger, som i uppförsbackar, går det inte så fort och är det nån som vill en något ont är man ett lätt byte. Även om man cyklar rätt fort är det väl bara att nån puttar till en så man faller, lätt kan man falla omkull och mista den där "säkra farten" som skyddar en från våldtäktsmän.

När jag nästan var hemma igen var klockan närmare halv elva och jag valde att cykla genom en liten skogsdunge där det är betytdligt farligare än om man höll sig på vägen men jag är lat och orkar inte cykla omvägar.
Mitt i dungen möter jag en man som har svarta kläder och keps ner över ögonen, han ser arg ut och jag blir rädd. Pressar mig att trampa på för att få upp en "säkrare fart" på cykeln men det är svårt för där är en liten uppförsbacke... det går inte alls så fort när jag passerar honom. Klarar mig dock förbi helskinnad men andas inte ut riktigt än, det tar nån minut till på cykeln innan jag tagit mig förbi Ålidhemskyrkan och cyklat över bron till Fysikgränd "där jag är säker". Kanske två, tre minuters cyklande till tar det innan jag på håll ser några människor. Jag andas ut.
Ett par minuter senare är jag hemma.

Det är hemskt att man som rädd tjej målar ut alla ensamma män i skogsdungar som hemska våldtäktsmän. Förlåt mig. Synd att man inte kan se utanpå vem som har nåt fel i huvudet och våldtar, jag tycker en stor skylt på bröstet där det står VARNING: VÅLDTÄKTSMAN är en bra idé.